Idag åt jag en vansinnigt god middag. Första gången jag lagade och åt den rätten i sin helhet och det var underbart. Rimmat sidfläsk i skivor stektes frasiga. En repris på den fantastiska löksåsen gjordes, ett rotmos med potatis, morot och kålrot och svartrot som jag stekte i messmör. Nästa gång kör jag en bladning av messmör och smör och ska försöka komma ihåg att salta då också. Dock var det riktigt gott som det var och ett tillbehör jag kommer göra igen. Fredagsmys är grejer det.
Jag upptäckte just, tack vare andra bloggare, att Food Trend Blog Week är igång nu och det är verkligen något som intresserar mig. Speciellt fastnade jag för frågan om vad orsaken kan vara till att den tidigare så olyxiga maten som gröt och blodpudding numera kan hittas på fina restauranger, medan ostron och kaviar tappat i status.
Jag kan bara säga vad jag tror, förstås. I min familj åt vi alltid tillsammans runt bordet, det såg mamma till. Hon kanske inte var någon stjärnkock, men hon lagade maten med kärlek, och vi åt alla med god aptit. De rätter som hamnade på bordet var inte sällan pölsa, köttsoppa med klimp, palt och kalops. Visst åt vi spagetti med köttfärssås en hel del också, som många andra familjer, men husmanskost var huvudtemat och jag älskade det. För mig är det barndom och ren nostalgi.
Första gången jag provade ett ostron var i höstas faktiskt, på Restauranghögskolan i Umeå. Jag hällde i mig det – och spottade ut. Vidrigt! Jag vet att vissa tycker det är fantastiskt, men jag kan inte förstå det. Och vissa saker tänker jag inte försöka lära mig tycka om, det är bara inte värt det. Fin kaviar är också nytt för mig sen nu i vår. Visst är det gott, men nja. Axelryckning på den. Men så fort jag känner doften av en klassisk svensk köttgryta, kryddpeppar och lagerblad, så sprider sig ett lyckligt leende i ansiktet. Kärlek till mat, det finns absolut, och väldigt ofta är den förknippad med det som känns som hemma.
Och det är dit jag vill komma. Jag är inte helt säker på att folk älskat att äta ostron och kaviar mer än den där goda grytan där hemma, men vi följer trender och det som anses gott och lyxigt – det äter vi och övertygar oss själva att det är vad som är bäst. Numera känns det som att vi lever i en tid där masken är avtagen och där allt överdrivet skalas av. Kvar blir vårat fantastiska matarv, det som förmedlar trygghet, välmående och gemenskap. Framför allt är det vällagad mat som vi mår bra av. Förmodligen beror uppsvinget av husmanskosten också på att det är något vi inte längre äter hemma och som vi inte har tid att laga, vilket såklart bidrar till en nyfunnen längtan efter den. Så visst är det en trend, absolut, men en väldigt ärlig och genuin sådan. Det här är det vi innerst inne älskar. Jag kan bara hoppas att det är en trend som kommit för att stanna.
Med inspiration från våran restaurangmeny så gjorde jag ikväll en oxsvansragu av koket jag gjorde för ett tag sen. Jag kokade först upp oxsvansbuljongen som jag sparat sen tidigare och lät den reducera lite. Sen stekte jag tärnat rimmat sidfläsk tillsammans med hackade champinjoner och hela steklökar. När det fått fin färg så åkte oxsvanskött ner, som jag pudrat med mjöl innan, tillsammans med buljongen, en skvätt rödvin, morotsbitar, lite soja, salt och svartpeppar. Jag redde också av med lite maizena efter ett tag.
Till gjorde jag en mandelpotatispuré, blandade i kesella, vatten och salt och passerade genom en sil med en sked. Precis som väntat blev det riktigt gott, med en sån maträtt kan det inte bli fel. Nu ska jag göra mig redo för sängen, det känns som jag aldrig blir utvilad.
Det här är barndom för mig, och allra mest är det mormor jag förknippar den här rätten med. Hon visste att det var min favoriträtt så därför var det alltid den rätten som väntade på spisen när vi kom och hälsade på. Det var faktiskt det enda snälla hon gjorde för mig under alla år, förutom de tre sista åren då. Jag var ett livligt barn som ofta ställde till med oväsen och dumma lekar och var därmed inte med på mormors lista över favoritbarnbarn. Men en god köttsoppa, det kunde hon göra.
Vilket recept hon använde vet jag tyvärr inte, men jag har gjort den här soppan många gånger förut och vet ungefär hur det går till. Jag tänkte först köpa högrev, men när jag var på Maxi idag så fick jag se att de hade oxsvans och efter att ha smakat det möra köttet på skolan nyligt så kunde jag inte låta bli. Det låter kanske konstigt med oxsvans, men det är bland det bästa kött du kan använda i grytor och liknande. Det fungerar lite som högrev och behöver lång koktid för att bli mört.
Jag satte igång att koka 1,2 kg oxsvans, rotselleri, morot, purjolök och lök tillsammans med 5 svartpepparkorn, 5 kryddpepparkorn, 1 lagerblad och någon tsk torkad timjan. Medan den fick sjuda så gjorde jag klimpen. 1 ägg, ½ tsk salt, 2 dl mjöl, 0,75 dl vatten. Vispa ägg och salt, tillsätt vatten och mjöl och blanda till tjock smet. Ta hjälp av två mindre skedar och klutta ner små klumpar i sjudande, välsaltat vatten. När de flytit upp är de klara, efter ca 1-2 minuter.
När köttet sjudit i ca 2 timmar (var noga med att skumma under tiden) tog jag ut lite av köttet och skar i små bitar. För riktigt mört kött krävs längre tid, men det var redan sent och jag var hungrig..
Jag tog också lite av buljongen och silade ner i en mindre kastrull, tillsammans med tärningar av palsternacka och salt, som fick sjuda tills tärningarna var mjuka. I med köttet, lite av rotsakerna från buljongkoket och klimparna och ett snabbt uppkok så var det färdigt. Sååå himla gott!!
Nu ska jag låta resterande oxsvansar sjuda vidare i någon timme till, innan jag silar av buljongen och fryser in. Perfekt inför framtida matlagning, till såser, raguer, grytor, ja allt möjligt. Dessutom kommer jag ha en hel del mört oxkött att göra något gott av.
Nu är det snart dags för melodifestivalen, den första delfinal jag ser. Om jag nu ser hela. Trevlig kväll!
Igår gjorde jag min middag efter ett önskemål från en läsare, nämligen kålpudding. Det åt vi ett par gånger när jag var liten, men kåldolmar var nog mer vanligt, som har i princip samma ingredienser som kålpudding. Nu är det så att kålpuddingen inte gjorde sig så bra på bild, så bilden jag har är lånad.
Jag gjorde min kålpudding genom att först skära upp ett halvt stort kålhuvud i ganska grova bitar, som jag sedan stekte i omgångar i stekpanna tills de blivit lite mjuka och fått färg. När allt var stekt åkte det i stekpannan igen där jag stekte upp allt igen tillsammans med en liten skvätt ättiksprit, någon matsked honung (skulle vara sirap, men hade inte det hemma), salt och peppar. Färsblandningen gjorde jag på 300 g vegetarisk färs, 1 ägg, 1 dl kokt bulgur, 1,5 dl sojadryck, någon matsked honung (igen skulle det vara sirap), 1/3 fond du chef oxe, salt och peppar. I en ugnsform hade jag hälften av kålen i botten, färssmeten ovanpå och sist den andra hälften av kålen. In i ugnen på 200 grader i ca 30-35 minuter.
Det smakade verkligen hemma och var riktig nostalgi för mig. Jag åt kålpuddingen med bara lingonsylt, men jag vet att en del serverar med potatis, men då skulle jag nog vilja ha lite sås till. Det som är nostalgi för mig är såklart inte nostalgi för andra, så därför vore det väldigt roligt att veta vad nostalgimat är för dig?
Jag är ganska säker på att panerad fisk är en rätt klassisk svensk rätt, även om min var panerad lite i smyg. En del rynkar nog lite på näsan vid enbart tanken, då många bara smakat den panerade fisk som serverats i skolan. Jag förstår er. Den är ofta sladdrig och geggig, inte alls något man blir särskilt glad av. Panerad fisk ska vara krispig och smakrik, med saftig fisk innanför. Jag vet faktiskt inte hur man lyckas med geggig panerad fisk, men för att den ska bli bra är det viktigt är att steka fisken på en relativt hög värme och att den får steka ordentligt på varje sida.
Nu gjorde jag ingen riktig panering, eftersom jag inte tänkt göra någon överhuvudtaget från början, men efter kryddning (lite örtsalt, svartpeppar, chili, ingefära) så smulade jag över krossad wasa frukost över min sej-filé. Jag stekte den sedan i smör på lite högre än medelvärme i ca 3 minuter på varje sida.
Till gjorde jag en potatispuré. För att göra en puré behöver du en finmaskig sil och en sked, för att pressa igenom potatisstompet. Jag kokade potatisen tillsammans med finhackad purjolök tills det blev mjuk, mosade med en potatispress tillsammans med en skvätt sojadryck och smaksatte med örtsalt. Därefter hällde jag allt i silen och pressade genom moset och blev på det viset av med små klumpar, och så hade jag en fin och slät puré.
Det blev också en persiljesås som jag gjorde enkelt genom att värma upp lite sojadryck, krydda med örtsalt, fryst hackad persilja, en liten klutt oxfond (fond du chef) och ljus maizena-redning. Värm bara upp och låt det tjockna. Jag älskade den här maten, men det är svenska smaker (bortsett från chili och ingefära då..) och det är god fisk, det kan inte gå fel.
Sicken dålig bloggare jag är, skämmes! Jag hade storartade planer när helgen närmade sig, men sen blev det bara pannkaka av alltihop. Jag tycker om att ha massor med tid till min matlagning och dumt nog tar det mesta jag vill laga en del tid att göra, om man inte förbereder innan, vilket jag inte hade gjort.
Nu vet jag inte hur klassiskt svenskt det är, men jag hittade vildsvinsrevbensspjäll för en studentvänlig slant på Maxi och blev så sugen på att göra det, så jag köpte det ändå. Jag har aldrig gjort det förut, men tänkte att det ordnar sig. När man har bråttom och försöker fuska, då ordnar det sig tyvärr inte och jag misslyckades ganska rejält med köttet.. som tur var blev tillbehöret bra så jag bloggar om det ändå.
Istället för den klassiska potatisgratängen så tänkte jag göra något vi pratade om när vi spånade på våran meny, nämligen potatisrisotto. Det låter lite konstigt, men det var både enkelt att göra och gott. Lite förarbete blir det ju, men det är det värt. Potatisen skalades och sen skar jag den i ganska små bitar, lite större än riskorn då, för annars hade jag aldrig kommit igång. Sen görs det på samma sätt som en risotto. Jag valde också att ha i hackad purjolök och palsternacka i, som jag stekte på lite innan potatisen också åkte i stekpannan.
Sen var det bara att fylla på med lite buljong, låta potatisen suga åt sig det och fortsätta så tills potatisrisotton var krämig och fin. I med finriven parmesan så var det klart. Supergott och ett fullvärdigt alternativ till potatisgratängen.
Idag ville jag ha något lite enklare och har länge varit sugen på stuvade makaroner. Jag gjorde dem som de oftast görs, genom att bara sjuda makaronerna i mjölk (i mitt fall sojadryck) och låta mjölken reduceras tills det hela blev krämigt. Smaksatte med salt och lite finriven muskotnöt och åt de stuvade makaronerna med vegetariska köttbullar i gräddsås (vatten, en liten bit från en fond du chef biff, lite havregrädde, soja, svartpeppar och ljus maizenaredning) och ketchup (det enda jag använder ketchup till för övrigt). Sååå gott!
Nu väntar en ny vecka med förmodligen en hel del arbete i köket igen. Därför kommer det nog bli ganska dåligt med bloggande om egen mat åtminstone, men jag ska försöka komma ihåg kameran och fota om det händer nåt skoj under provmatlagningen :-) Vi hörs!
Jag har funderat på att göra raggmunkar ganska länge, men alltid har det varit något som kommit ivägen. Egentligen borde jag ha tagit en matlåda idag eftersom jag varit på en sen och lång träning, men när jag väl bestämt mig, ja då blir det så. För det mesta.
Som tur är går det ju ganska fort att göra raggmunkar. För 2 portioner vispade jag ihop 1,5 dl mjölk och en ½ dl mjöl. Därefter tillsatte jag saltet, knäckte i ägget och vispade ihop. Jag skalade ca 400 g potatis och rev den på den fina delen på rivjärnet. Sen är det kanske inte alla som har det, men jag rev i närmare en halv gul lök också, vilket var ett smart drag, för det gav riktigt bra smak.
Potatis- och lökrivet blandade jag sen ner i smeten och så stekte jag små plättar i smör i stekpannan. Att tänka på är att man kan göra de lite mindre, och se till att breda ut smeten ordentligt så raggmunkarna blir någorlunda tunna. Annars kan det bli svårt att få dem genomstekta och man vill väl helst slippa bli överraskad med rå potatis i mitten.
Till raggmunkarna hade jag keso blandat med lingonsylt, för att öka proteinmängden lite, och finriven morot. Jag kan inte ha ätit den här rätten på väldigt länge, kanske 15 år sen sist, men det var lika gott som jag minns det.
En annan rätt som kom upp i diskussionerna kring vår meny var gräddstuvad kycklinglever. Jag har aldrig ätit kycklinglever förut, men jag gillar vanlig och när jag gick förbi den på Maxi igår så såg jag också att den var otroligt billig, så jag chansade och köpte den. Jag trodde ju inte den skulle vara så svår att hantera som den var, den har en väldigt sladdrig konsistens. Det gick iallafall till slut, levern var skuren i småbitar och stektes nästan klara i stekpannan, i omgångar.
Det gjordes faktiskt på ungefär samma sätt som kalopsen. Kycklingleverbitarna åkte ner i stora kastrullen, tillsammans med finhackad gul lök och champinjoner som jag förstekt i stekpannan. I med ca 2 dl vatten, knappt en deciliter havrematlagningsgrädde, 3/4 fond du chef kyckling, timjan, persilja, någon matsked soja, salt och peppar. Medans det puttrade så kokade jag svartrot i en kastrull, ca 10 minuter. När de var klara delade jag dem i lite mindre bitar och stekte de sen i smör.
När grytan puttrat på ett tag hade jag också i ljus maizenaredning, kanske 1,5 msk, och sen var det klart att servera. Jag åt stuvningen med kokt potatis, paprika och svartrötterna. Kycklinglevern smakade som vanlig lever, men jag tror det behövs nånting med mer tuggmotstånd som tillbehör (kanske dinkelkorn?), för det var nästan som att tugga på marshmallows. Men gott var det! Vilken husmanskokerska jag blivit.. jag gillar’t :-)
Nu när vi suttit och tagit fram menyn till våran restaurang, som för övrigt nu har namnet Restaurang Änglamat, så har jag blivit ruggigt sugen på klassisk husmanskost, ja mer än vanligt kanske man ska säga. Långkok är ju underbart och kalops var bland det bästa jag visste när jag var liten. Idag har jag alltså satt igång med kalops och det doftar underbart från min lilla kokvrå.
Högrev är köttet jag använder mig av, någon vegetarisk version tänker jag inte ens försöka mig på och varför skulle jag när det här köttet blir så gudomligt gott, det går bara inte att ersätta med något annat. Först brynde jag köttet som jag skurit i små bitar, tills de fått fin färg, saltade, pepprade och hällde över i den stora kastrullen. Det är viktigt att bryna köttbitarna i omgångar om det är så att man har mer än som ryms i stekpannan, annars blir köttbitarna mer kokta än stekta och det vill vi inte. När allt kött var brynt och i kastrullen så hade jag i ca 2 msk mjöl och rörde om ordentligt.
Efter det brynde jag också morotsslantar och grovt hackad gul lök tills de fått lite färg. Som tillbehör till den här rätten kokade jag rödbetor i förväg och 5 dl av det spadet åkte också ner i kastrullen med grönsakerna, 5 kryddpepparkorn, 5 vitpepparkorn, 3 lagerblad och en fond du chef oxe. Sen får det hela stå och puttra på låg till medelvärme i minst 1,5 timmar, men ju längre desto bättre, så med fördel kan den kokas i upp till 3-4 timmar om man så vill. Köttet blir bara mörare med tiden. Vätskan på 5 dl räcker dock inte om man kör längre än 1,5 timme, så kolla till grytan då och då och fyll på om det behövs. Jag hade min kastrull på plattan i lite mer än 2 timmar, för sen var jag för hungrig för att orka vänta mer. Tillbehör blev vanlig kokt potatis, kokt rödbeta och lite sallad. Mycket godare än så här blir det inte. Och för att göra det ännu lite bättre – det är billigt och blir förmodligen bara godare dagen efter.
